Men, mina vänner, missbruket sitter i hjärnan och har som tur är aldrig hunnit visa sig på min kropp. Ni som känner mig väl vet att jag "alltid" har kunnat äta "hur mycket som helst". Och då pratar jag inte om en stor portion mat och 187 kilo godis till efterrätt. Utan en stor portion mat, inte känna någon mättnad, se sig om på övriga sällskapets tallrikar och hoppas med hela hjärtat att någon av dom andra inte ska orka äta upp så att jag kan få deras rester. Att jag är sockerberoende är ett helt annat avsnitt. Mättnad har sällan existerat hos mig. Kände jag mig mätt förut berodde det på pastakoma: en extrem svullnad och äcklighetskänsla som uppstår efter intag av mängder kolhydrater. Jag skulle annars hur lätt som helst kunna käka två stora portioner mat och inte känna att jag hade ätit. Jag behövde alltid mer och mer och mer och mer...
Jag har också alltid haft dille på vissa matvaror. Lite som en "periodare". Ett tag var det bara vindruvor som gällde till exempel. Då gjorde jag allt i världen för att få möjlighet att äta vindruvor. Jag har fortfarande ibland dille på vissa saker. Jag tror att det bara sådan jag är. Jag tror jag har en missbrukarhjärna. Ett tag hade jag dille på sill. Nu har jag dille på ölkorv. Det jag dock vet nu är att det är, enligt mig, bättre att ha dille på ölkorv än på vindruvor.
Här är en lista med tecken på missbruk:
- Hetsätning, eller att man äter okontrollerat även när man inte är hungrig
- Äta mycket snabbare än normalt
- Äta ensam på grund av skam och förlägenhet
- Känslor av skuld på grund av överätande
- Upptagenhet av kroppsvikt
- Depression eller humörsvängningar
- Medvetenhet om att ätbeteendet är onormalt
- Tidigare viktsvängningar
- Undandragande från aktiviteter på grund av förlägenhet över vikten
- Många misslyckade dieter bakom sig
- Äta lite offentligt, men ändå ha en hög kroppsvikt
Detta är självklart inte allt jag har studerat ang. matmissbruk, men det visar ganska lätt och tydligt vad det handlar om. Vad än på denna lista som må stämma in på mig, ju mer och mer övertygad är jag över att jag har ett onormalt ätbeteende. Framför allt är det min hysteri kring mat, mitt enorma intag av mat och min ångest och mina skuldkänslor som uppstått efter måltider och skafferiätande som gör mig övertygad om detta.
Och för att inte tala om ångesten som kom framför spegeln då magen var lite svullen och jag dagen innan hade skafferiätit. "VARFÖR skulle jag äta det? VARFÖR?! Nu ser jag ju tjock ut igen!!! Jag ser det, jag ser det, den tallriken med yoghurt sitter här nu. *tar ett tag om kärlekshandtagen*"
Förut planerade jag alltid mina dagar efter maten. Jag kunde inte göra något på eftermiddagen vid 16-tiden, för jag visste att jag skulle behöva äta då, annars skulle jag bli en annan människa. Jag skulle aldrig innan kunna hoppa över en måltid och ta en macka istället. HERRE GUD, det vore ju som att plåga sig själv till döds. MAT MAT MAT MAT MAT. Min hjärna gick på högvarv angående detta ämne.
Nu kan jag dock berätta för er att jag är gladare än gladast nu för tiden. Jag har aldrig tidigare i hela mitt långa liv på 22,5 år haft en så avslappnad inställning till mat. I och med min kostrådgivarutbildning vet jag nu att jag äter det jag behöver äta för att må bra. Jag får i mig rätt saker. Det kan gå många timmar mellan måltiderna nu för tiden därför att jag är inte hungrig. Jag äter 2-3 gånger om dagen. Min hjärna tänker inte på MAT MAT MAT MAT MAT hela tiden utan på massa andra trevliga saker istället och jag lever mer i nuet. Jag vet också att jag kommer överleva även om jag någon gång skulle gå i ett par timmar och känna att jag behöver energipåfyllning. Ja, för hunger är något vi LCHF:are inte känner. Vi känner att vi behöver fylla på energi. Men det här suget i magen, när magen drar sig inåt och det kurrar, samtidigt som humöret börjar svaja och man kan bli lite yrslig, (som jag kände ungefär fyra gånger om dagen förut), det finns inte!
Nu när jag var på Peace & Love häromveckan så "fuskade" jag och näst sista kvällen samt sista dagen käkade jag både pommes frites och sushi. Genast, och då menar jag genast, efter första måltiden med mängder kolhydrater drog min hjärna igång och min blick drogs till övriga sällskapets tallrikar. Och ja, jag käkade upp Carros rester med potatissallad och kycklingspett. DÄR var jag igång igen. Det var kört. Jag kände det med en gång. Men det gjorde inte så mycket denna gången, för jag visste att bara jag kom hem så skulle jag styra upp det igen. Men ett väldigt tydligt och klart exempel och bevis på att något inte riktigt är som det ska. Mycket intressant!
Så, sammanfattat: LCHF har hjälpt mig från mitt matmissbruk. Min hjärna går inte på högvarv längre. Jag tittar idag inte på övriga sällskapets tallrikar. Jag har blivit av med ett par "extrakilon" och känner att min livskvalité har höjts enormt! Nog för att jag fortfarande älskar mat så är det inte detta som numer styr mitt liv! Det är underbart! Svårt att förstå sig på? Kanske, om man inte själv varit där. Men det går att jämföra med andra missbruk. Missbruk som missbruk.
Med tacksamhet!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar