Jag började käka "enligt"
LCHF i februari i år. Anledningen till att jag började med det från första början var ju så klart att jag ville
gå ner ett par kilo i vikt. Ganska snart insåg jag dock dess fördelar med att aldrig behöva gå hungrig, så min gå-ner-i-vikt-hysteri la sig ganska snabbt. Jag startade denna
bloggen innan jag började med LCHF. Namnet "
Hungrig för jämnan!" passade då alldeles ypperligt eftersom jag ALLTID var hungrig förut. Folk frågade om jag var gravid eftersom jag åt så mycket hela tiden. Jag har ju aldrig varit fet, men haft lite vad man skulle kunna kalla för
hull. Och med de mängderna mat jag käkade förut så vart det ju en väldans tur att jag inte lättare la på mig mer. Kapitlet om mitt matmissbruk har jag skrivit om i ett annat
inlägg.
Hur som helst:- jag har börjat leva!
- mitt matmissbruk kan jag på en helt annan nivå hantera idag. Jag utforskar fortfarande vilka livsmedel som triggar igång mitt ätande och dämpar mina mättnadshormoner, men för varje dag som går desto bättre lär jag känna min kropp och hjärna. Jag vågar ta risker, för jag vet hur jag senare kan styra upp missbruket. Jag har inget socker hemma till exempel. Det kan därför inte bli några kladdkake-smetar till kvällsmat.
- jag kan slappna av vad det gäller mat och matintag. Jag behöver inte planera min dag efter måltiderna utan jag äter när jag är hungrig. Och finns det ingen bra mat i närheten av mig när jag börjar bli hungrig så får jag ingen panik över detta, därför att jag vet att jag har ätit tillräckligt bra till frukost eller dagen innan, så jag kommer inte dö. Dessutom vet jag att mitt humör inte påverkas, eftersom jag inte äter sådant som påverkar blodsockerkurvan så mycket, det blir alltså inga dippar. Där kommer min utbildning till Kostrådgivare väl till pass. Jag ger mig dessutom tid till att njuta av maten, inte kasta det in i gapet som förut. Min hjärna går inte på högvarv och letar efter mat längre, min hjärna koncentrerar sig numera på livet och livskvalité och att må bra istället.
- för er som var med för cirka ett och ett halvt år sedan så vet ni om att jag besvärades något fruktansvärt av
ischias. Jag var hos läkaren på vårdcentralen och hon konstaterade ganska snabbt att "det kan inte vara så mycket annat än ischias." och sa även "
Du ska inte börja plugga till hösten eller?". För det var ju mitt dåvarande jobb, i livsmedelsbutik, som gav mig smärtorna. Jag började plugga hösten 2010, men jobbade kvar på helgerna och hade fortfarande lika ont efter helgerna jag jobbat som jag tidigare gick runt med varje dag. Detta pågick från augusti 2010 till i samband med att jag började med LCHF. Inga andra livsstilsförändringar gjorde jag - mer än att börja äta rätt - och helt plötsligt kunde jag jobba min helg
utan att ha ont. Mitt antagande är därför att jag hade den "falska" ischiasen, vilket innebär att det skett en inflammation och inflammationen gick ner när jag började äta
rätt kost.
Ischiasen är borta! Jag kan erkänna att jag känt av det någon, möjligtvis två, gånger efter detta. Det har dock skett om jag någon dag lyft väldigt felaktigt eller liknande och då pratar vi om att
känna av smärtan. Inte känna den smärtan jag hade varje dag förut som gjorde mig till en gammal tant som inte kunde gå rakryggad och som haltade fram varje dag efter jobbet.
- och så har vi ju det här med vikten. Visst har jag gått ner lite i vikt? Absolut! Jag gillar det som fan. Det kan jag inte förneka. Äntligen kan jag gå runt i vanliga byxor utan att känna att jag ser gravid ut. Runt januari 2010 var jag uppe i 76 kg. När jag vägde mig i simhallen nu i höst så vägde jag 68 kg. Jag är 177,5 cm lång. Jag slipper hålla koll på de senaste trend-dieterna och undra vad jag nu ska pina mig med i flera veckor för att gå ner ett par kilon. Jag behöver aldrig gå omkring och vara hungrig.
- min
hy har blivit bättre. En kombination av
LCHF för ansiktet och LCHF-måltider har gjort att jag också fått
mitt liv tillbaka! Jag behöver inte stå och sminka mig långa stunder varje dag längre och täcka över alla röda prickar och finnar. Jag sminkar mig nästan aldrig längre. Kanske lite mascara. Men jag föredrar numera den naturella looken ;)
- mitt psyke har blivit stabilare. Hur vet jag det då? Jo, men jag känner väl det så klart. Hormonella dippar är inget att göra åt direkt. Men det vardagliga, som ständigt gick upp och ner förr, som följde blodsockerkurvan, det är idag mer utjämnat och stabilt. Jag ligger inte heller med ångest på kvällarna innan jag ska sova och tänker "varför sa jag så?" "shit, tänk om dom missuppfattade det" och hjärnan började snurra, hela jorden började snurra, tårarna kom, jag var tvungen att sätta mig upp och andas lite, för att sedan lägga mig ned och börja om. Det är borta. Jag tänker inte lika många onda och fula tankar om mig själv längre. Och framför allt - jag har, i princip, slutat skada mig själv! Hur gjorde jag det förut då? Ja inte skar jag mig i handlederna, men jag klämde finnar och pormaskar. Så fort jag fick en ledig sekund var jag där och pillade. Så fort jag var stressad var jag där och pillade. Så fort jag var hungrig var jag där och pillade. Så fort jag var rastlös så var jag där och pillade. Och så vidare. Röda prickar, sår, skorpor, ångesten över att se ut som en prickig-korv och att någon skulle upptäcka mitt beteende, ångesten över mitt beteende jag inte kunde hantera - det är borta. För jag behöver idag inte pilla längre. Jag har gjort det ett par gånger, men kunnat styra upp det ganska snabbt igen, för jag har inte fortsatt med det. Jag kan numera ta mig upp ur det själv.
- celluliter! Jag trodde det var kört. Att alla dagens unga kvinnor går runt med mer eller mindre celluliter längs benen har jag alltid tyckt känts fel! Det är inte rätt! Inte fan hade man det på stenåldern liksom. Jag hade celluliter förut, speciellt på skinkorna. Detta är någon som idag har reducerats väldigt. Det finns lite kvar, men det är en enorm skillnad!
- jag behöver inte sova lika många timmar om natten för att känna mig utvilad. Förut behövde jag, vad jag trodde, minst 10 timmar för att ens fungera. Idag räcker det med 7-8 timmar. Och jag har inte hunnit åldras så mycket under denna perioden, så jag tror inte att denna drastiska skillnad har med åldrande att göra och att man behöver mindre sömn ju äldre man blir.
- uppsvälld mage har jag aldrig längre så länge jag äter och dricker det jag "ska".
- förkylningar och sjukdomar? Jag har varit, vad jag kommer ihåg, förkyld två gånger sedan jag började med LCHF. En av gångerna var när jag hade varit på festival och sedan började jobba dagen efter, dvs. ingen ordentlig sömn på ca 2,5 vecka innehållandes ett ganska tufft festivalliv följt av jobb som utförs i kyla och värme om vartannat. Jag var hemma en dag från jobbet och sov ut ordentligt. Dagen efter var förkylningen i princip borta. Kanske har jag varit lite småförkyld någon mer gång, det är dock inget jag kommer ihåg och därmed borde jag heller inte ha besvärats så väldigt av det. Innan LCHF tyckte jag att förkylningarna avlöste varandra.
Det känns som att jag skulle kunna fortsätta i en evighet.
Alla dessa grejer har blivit bättre för mig. Jag som inte ens trodde att jag var "sjuk" förut.
Det finns säkert mer grejer, men jag kommer inte på fler nu.
Jag vill bara dela med mig av det här, för om det kan bli så här bra för mig, så kan det förhoppningsvis bli det för någon annan också! Det är min förhoppning i alla fall.
Är det slut på fördelar och vinster nu då? Nej, det tror jag absolut inte. Ju längre tiden går med rätt kost, ju längre tid kroppen får för att läka, desto fler tror jag dyker upp.
Over and out.
